5:2 = bra eller anus

Som de flesta av er som följer mig på Instagram säkert har noterat så har jag utfört ett litet 5:2 experiment på mig själv…

Lite kort om vad 5:2 är så innebär det att man fastar, eller snarare äter väldigt lite kalorier (500 kvinnor och 600 män), under två dagar på en vecka, ej efter varandra. Det säger egentligen ingenting om VAD man ska äta utan endast HUR MYCKET. Att äta LCHF när man kör 5:2 bör vara lättare då man går på fettdrift vilket gör att man är uthålligare än på sockerdrift som är ett explosivt men kortvarigt bränsle.

Anledningen var egentligen inte att se om jag gick ner i vikt, för det vore ju väldigt märkligt om jag inte gjorde det med tanke på att man äter mindre än en fjärdedel av sin normala förbrukningsmängd av kalorier.

Jag ville främst veta hur min kropp reagerade på fasta. Man har ju hört kommentarer från många i stil med ”Det är ju så skönt! Jag glömmer nästan bort att äta överhuvudtaget” osv. Jag vet visserligen inte om det är ett bra eller dåligt tecken att man glömmer bort att äta? Att känna hunger är ju ytterst naturligt. Dock kan det vara skönt att veta att man inte dör om man inte äter 3 gånger per dag.

Jag är som ni vet enormt skeptisk mot att se mat som siffror. Både när det gäller kalorier och kolhydrater. Mat ska njutas, punkt. Men givetvis måste man ju först ha lite baskunskap om livsmedel innan man helt kan sluta tänka siffror. För mig känns det också konstigt att kategorisera in mig i ”strikt” eller ”liberal” lågkolhydratkost. Jag bara äter. Vissa dagar blir det väldigt strikt, ibland liberalt och det händer även att jag går helt bananas. Livet är inte monotont. Fy vad tråkigt det skulle vara!

Då jag hatar att räkna och att jag tror på principen att man ska äta när man är hungrig kände jag mig inte as taggad att testa 5:2. Men eftersom jag numera är utbildad kostrådgivare så vill jag kunna berätta om mina egna upplevelser om/när någon klient frågar om 5:2.

Jag testade detta under tre veckor = 6 fastedagar. Det är möjligt att det är en för kort period för att ”komma in i det” på riktigt. Men det här är vad jag personligen kom fram till i varje fall. Observera att man är väldigt olika och för vissa kanske detta passar utmärkt som livsstil och för vissa passar det absolut inte. Speciellt inte om man tidigare haft någon form av ätstörning.

 

Fördelar
1. Jag gick ner ungefär två kilo.
2. Det är väldigt ekonomiskt att bara äta ett mål om dagen (man kan dela upp måltiderna om man vill, men jag åt en god LCHF-middag istället)
3. Man sparar tid då man både ”slipper” laga mat och äta.
4. Hungern är den bästa kryddan. Det var nästan en religiös upplevelse att äntligen få äta!

 

Nackdelar
1. Jag var oerhört hungrig. Även efter jag ätit middagen så blev jag hungrig igen bara efter två timmar eftersom magsäcken fortfarande var ganska tom.
2. Blev extremt matfixerad (mer än vanligt dvs kaos) och fantiserade om mat hela tiden.
3. Oerhört osoft att behöva tacka nej till mat när man blir bortbjuden. Svårt att vara spontan.
4. Kände att jag fick knäppa tankar som att ”Ja men om jag inte äter frukost eller lunch dagen efter heller så kommer jag ju att gå ner ännu mer… och jag är ju ändå inte så himla hungrig… eller?”
5. Det kändes helt plötsligt viktigt vad det stod för siffror på vågen. Jag som försökt bli av med den hetsen.

 

Summa summarum så ser JAG 5:2 som en diet, något som man kan ta till om man vill bli av med några extrakilon inför sitt bröllop, resa eller något annat tillfälle då man vill känna sig extra ”i form”. För mig kommer det aldrig att bli en livsstil. Jag älskar helt enkelt mat alldeles för mycket för att inte äta när jag är hungrig. Mat är min största hobby och njutning i livet. Varför ska jag försaka mig något som jag älskar för att jag går ner lite i vikt eller jag möjligtvis får bättre ”cellreparation”? Inte min grej helt enkelt.

Men skönt att ha några kilon tillgodo nu så jag kan njuta lite extra på semestern Thailand… 😉 Woop woop!