Jag var ganska kraftig som liten och har alltid haft lätt för att lägga på mig extrakilon, samtidigt som jag haft svårt för att bli av med dem (en vinnande kombination). Detta trots att jag har tränat och sportat regelbundet sedan jag var liten och ätit ”normalt”. Min kropp älskar tydligen sitt fett, det lurar man inte så lätt!

Blodpropp och viktchock

I början av 2009 fick jag en dubbelchock. Dels så fick jag blodpropp* i benet (tror jag fått detta tidigare också fast det har försvunnit av sig självt), dels så var jag tvungen att väga mig(!). Trodde det var något fel på vågskrället (vilket det dessvärre inte var). Efter det började jag banta på ”vanligt vis” (lågkalori), utan resultat.

När en kollega till mig lyckades så bra med sin form av lågkolhydrat diet blev jag nyfiken och lärde mig grunderna. Ingen pasta, ris, potatis, bröd eller socker. Fritt fram med grönsaker och protein. Max en näve nötter, 3 dl mejeriprodukter och en frukt om dagen.

Så i november 2009 började jag helt enkelt äta efter dessa ”regler”. Jag tycke att det gick lätt att komma in i de nya rutinerna. Det var ju så enkelt! Det kändes lite märkligt i början dock att man kunde äta rikligt med sås (vilket jag älskar) och ändå gå ner i vikt. Jag gick ner det mesta under de första månaderna (cirka 8 kilo), sedan gick det trögare.

Under denna period åt jag inga lågkolhydratbakverk eller bröd, mest på grund av att de sötningsmedel som finns idag inte fanns då (då var det främst Hermesetas som gällde). Unnade mig istället en ruta 70% choklad och en näve paranötter eller mandlar då och då.

Upp som en sol och ner som en fläskpannkaka

Under den kommande sommaren fuskades det en del vilket resulterade i några surt adderade kilon. Men när vårt bröllop hägrade i horisonten (cirka ett halvår innan), så la jag i en extra växel och tränade väldigt hårt och ofta (oftast tvåtimmars pass, 5–6 dagar i veckan). Jag lyckades att gå ner det sista 5 kilona (nådde mitt mål dagen före bröllopet den 9:e juli 2011).

Efter bröllopet var jag sjukt trött på allt som hade med träning och kost att göra så under sommaren lyckades jag gå upp några kilon och efter det fortsatte jag med en medioker variant av LCHF (spårade ur på helgen).

Träningen fortsatte jag med men på en mer human nivå (en-timmespass oftast 3 gången i veckan). Kilona kom tyvärr krypande och efter sommaren 2012 hade jag gått upp ungefär 7 kilo(!) sedan bröllopet.

Äta kakan och ha den kvar

Då bestämde jag mig för att köra seriöst igen. Två veckor efter detta sprang jag även min första mil på Midnattsloppet på lågkolhydratkost. Detta blev en bra start till mitt nya mer hälsosamma liv. I samband med detta skaffade jag mig äntligen Instagram vilket jag först tyckte kändes helt onödigt (man hade ju ändå Facebook!). Men det visade sig vara en guldgruva av inspiration och uppmuntrande personer som brann för kost och hälsa lika mycket som jag.

Inte förrän då öppnades en ny värld av outforskad (för mig) mark med nya sötningsmedel som både smakade bra och inte påverkade blodsockret. Jag införskaffade också mandelmjöl, fiberhusk, pofiber och annat som jag aldrig använt mig av förut.

Om jag hade kunnat hade jag hjulat över gräsmattan när jag smakade de första kakorna som jag bakade. Det här var ju verkligen att kunna äta kakan men ändå ha den kvar!

När jag kom på trixet att få till goda substitut till bröd, potatis, kakor, glass etc så försvann mina ursäkter till att inte köra glutenfri lågkolhydratkost all the way.

MEN detta är ju givetvis ytterst individuellt! Om du har ett sockerberoende i bagaget bör du förmodligen vara mer försiktig med alla sorters sötningsmedel, eller helt och hållet utesluta dem från kosten. Men eftersom jag inte har ett sockerberoende så fungerar det för mig att äta sötningsmedelssötade bakverk eller liknande någon gång ibland.

Denna kost har även bidragit till att jag i princip aldrig är sjuk längre och mår väldigt bra förövrigt, både fysiskt och psykiskt. Som mina vänner brukar säga ”Det känns ju verkligen inte som att du går på någon diet, du äter ju så himla mycket gott hela tiden!”. Ja, men jag skulle kalla det för livsstil.

Under tiden som gått har jag finjusterat min kost. Vilket inneburit att jag minskat, tagit bort eller lagt till nya livsmedel. Så är jag färdig nu? Har jag lösningen till den ultimata kosten? För mig och min kropp så skulle jag nog säga att jag är väldigt nära. Men jag anser att man aldrig kan vara fullärd och att man bör ha ett öppet sinne. Troligtvis kommer min kost att så något annorlunda ut om 10-20 år men grunden är jag säker på att den kommer att vara densamma.

Så här ser min kost ut idag

Alla fungerar olika och väljer den form av lågkolhydratkost (eller kost över huvud taget för den delen) som passar dem bäst. Vissa äter väldigt strikt (inga bär, nötter eller sötningsmedel) och andra tillåter sig mer kolhydrater och mår bra av det.

Många har missuppfattningen att alla som äter lågkolhydratskost, som exempelvis LCHF och paleo, enbart lever på mängder av smör, grädde och bacon. Men jag kan nästan lova att de flesta som äter någon form av lågkolhydratkost äter mycket mer hälsosamt (även sett från Livsmedelsverkets syn) än vanliga ”Svenssons” då grundtanken är att man utesluter allt socker och spannmål samt äter mer grönsaker av varierande sort än ”vanligt”.

Jag äter/lever efter nedanstående ”regler” då det passar min kropp och livsstil. Målet med min kosthållning är att må så bra som möjligt och samtidigt gå ner i vikt då det behövs (kör striktare vid viktminskning, drar då ner på mejeriprodukter, efterrätter och nötter):

Äter så ”ren” mat som möjligt. Det vill säga att jag undviker e-ämnen och tillsatser i största möjliga mån samt väljer ekologiskt och KRAV-märkt i så stor utsträckning som möjligt.
Utesluter socker och spannmål, främst gluten. Då jag vill ha en lugn och trygg kropp med så låg inflammationsgrad som möjligt. Äter dock detta ibland (oftast några gånger om året) trots att jag vet vilka konsekvenser det har. Främst för att jag tycker att det är gott men även för att jag inte vill bli extremt känslig då jag väl får i mig det.
Äter när jag är hungrig. Det innebär att jag ibland äter tre gånger om dagen. Ibland två och så vidare. Det är viktigt att lära sig lyssna på sin kropp och skilja på sug och hunger.
Äter mycket grönsaker, vitlök, chili, kål etc. Struntar i om exempelvis ”röda grönsaker” innehåller lite mer kolhydrater än andra. Rotfrukter, bönor och linser tycker jag också kan vara ok och gott som omväxling ibland. Men inget jag räknar in som min ”baskost”.
Äter ”helfeta”, ekologiska, mejeriprodukter. Om man köper det helfeta alternativet kan man vara säker på att man slipper konstiga tillsatser och bindningsmedel som lightprodukter annars innehåller för att få konsistensen att inte bli lika rinnig. Dessutom får djuren som producerar vår mat bättre foder och får leva ett naturligare liv. Det naturliga mättade fettet håller oss mätta. Margarin är en kemisk katastrof = big no no.
Försöker hålla mig aktiv. Har alltid tränat eller sportat sedan jag var liten, mer eller mindre regelbundet, och ju äldre man blir och framförallt om man har ett stillasittande jobb (som jag har) tycker jag att det är ett måste att hålla igång på något sätt. Kroppen är till för att användas. Dock så kan även träning skapa stress som är ännu mer skadlig för kroppen än att inte träna. Så det handlar även om prioritering. Få vardagen att gå runt och släppa kraven. Jag anser exempelvis att en avkopplande promenad är mer hälsosam än att stressa iväg till ett gympass direkt efter jobbet.
Tycker att glutenfria low carb-bakverk och desserter förgyller livet. Dock så äter jag det med måtta. Exempelvis någon dessert på helgen eller vid speciella tillfällen. Sötar oftast med stevia, erytritol eller xylitol (björksocker). Annan sötning typ Aspartam är jag medveten om att det troligtvis inte är lika bra för kroppen (har dock inte märk några negativa effekter av det personligen) men dricka lightläsk ibland när jag känner för det.
”Fuskar” aldrig. Sanning med lite modifikation. Jag föredrar att kalla det medvetna val eller en ”parentes”. Jag är av den karaktären att det antingen är allt eller inget. Jag vet att om jag skulle börja äta lite utanför ramarna så är det lätt att det spårar ur. Därför tycker jag att det är bättre att bestämma sig för att man struntar i alla ”restriktioner” under en vecka eller en dag (säg under julen) och sedan fortsätter man igen som vanligt. Anser att detta kan vara bra ibland då man inser att mycket av det man trånat efter egentligen inte är så himla fantastiskt gott och att man sedan längtar tillbaka till sina rutiner och platta, harmoniska mage. Ibland om jag är bortbjuden på middag frågar jag om jag ska ta med egen efterrätt et.c så man slipper sitta där och tycka synd om sig själv när alla andra äter. Samma sak om det exempelvis är fettisdagen och man vet att jobbet alltid brukar köpa semlor till alla. Baka och ta med din egen semla!

Glöm inte att vara snäll mot dig själv och sluta jämföra dig med andra. Det finns bara en som du.

* Fick reda på genom blodprov att jag har genetiska anlag för att få blodproppar vilket leder till att mitt blod har lätt för att koagulera sig. Därför är det extra viktigt för mig att äta en anti-inflammatorisk kost som främjar en god omega 3 och omega 6 balans.